Inget varar förevigt i bloggarnas värld

En av de bästa bloggarna jag vet..äh what the hell! Den absolut bästa bloggen jag vet är död.

Fast, samtidigt som den dör, så börjar hon leva. Inte som hon lärt, utan som hon vill och förtjänar. Jag vet inte hennes namn, vet inte vart hon bor eller jobbar, vet inte hur hon ser ut på morgnarna men hon säger att hon ibland har påsar under ögonen. Jag vet dock vad hennes bästa kompis "heter", "vem" hon varit kär i, "vem" hon dejtat, vad hon längtar efter, strävar efter. Jag vet att hennes föräldrar är hennes allt och att hon har fantastiska bröst. Jag vet att hon bajsar med öppen dörr, att hon hatar gropar i madrasser och att hon har något hon kallar för vildrosen. Jag vet inte hur hennes lägenhet ser ut, inte heller om hon har en bil. Kan inte hennes telefonnummer, inte hennes gatuadress. Men hon har släppt in mig i hennes liv genom att glänta på dörren så att jag försiktigt kunnat slinka in och ta del av hennes värld. Allt som jag inte vet är oviktigt. Det som hon lärt mig, det är inte oviktigt. Det är ovärdeligt. Hon har fått mig att se på mig själv på ett annat sätt, hon har hjälpt mig och kommit med råd. Genom internet knöt vi band och det är även detta internet som knyter upp dem igen. Hon rörde vid mitt liv och jag önskar att hon kunde stanna kvar. Men jag har kanske lärt mig klart av henne nu. Kanske tar någon annan vid och leder mig. Kanske kan jag stå själv nu, på mina kobenta ben? Jag kommer alltid att minnas henne som en glimt i ögat, som en smilegrop i kinden, som ett AHA-du-tänker-så!!, som en längtan i bröstet efter total ärlighet. Du vet vem du är och som jag sa, du kommer alltid vara Miss Garcia för mig.