Mm, just det..
Om, helt enkelt,
man börjar om.
Efter 32 månader är det slut mellan mig och psykot med gitarr.
Skulle skippa att återberätta det långa utläggetom hur sorgligt och tårdrypande farvälet var,
med alla tårar och "vi är väl ändå vänner"-snacket..om det funnits något!!
I stället hör man i andra sidan luren,
kl 09.15, följande:
"Vart fan tog du vägen?
Jag komma hem med en kompis och du bare drar iväg?
Vart är du da?
Naj, jag orka fan inte mer asså,
jag skita i de här,det är slut nu".
Jaha, vad säger man när det är det
man faktiskt tänkt på ganska länge,
men inte kunnat ta steget att göra.
Likgiltigheten tog över,
och kanske lättnaden.
När han slängt på luren tog jag min kaffekopp och ciggarett,
gick ut på trappanoch njöt av den fina våraktiga morgonen..
Nu har jag flyttat till den trea som vi skulle flytta till,
men det känns nu att den inte var ämnad för oss,
utan för mig.
Det kunde inte komma mer lägligt,
att han gjorde slut just nu,
i precis rätt tid.
Jag känner mig fri och nykär..
i mig själv.
Nu ska jag för första gången bo själv,
få inreda som jag villoch se till mina behov.
Vad vill jag..egentligen??
Det skall jag ta reda på..
