Jag skiter i allt

Super fast jag lovat att jag inte ska.
Tänker ju att jag ska ta det lugnt,
bara dricka lugnt och socialt,
men det slutar som det alltid gör när jag ska ta det lugnt.
Älskar ruset, suget och pirret i magen,
bubblig öl som killar mig i näsan,
vitt vin som blandas med lite cider eller sockerdricka får mig att känna mig fin,
rött vin som ibland blandades med hallonsaft får mig att känna mig vuxen,
sprit som blandats till grogg i hundratals olika läskedrycker får mig att känna mig som en karl.
Allt detta gör mig avslappnad och varm,
bekväm i alla situationer,
fast jag innerst inne är livrädd att någon ska se hur rädd jag är.
Allt som jag sväljer ner gör mig mer och mer till någon som jag inte är,
men som jag gärna vill vara.
I mitten av allt,
efter nervositeten och innan urspårningen,
är jag henne.
Hon som är cool, rolig, snygg, flirtig, ohämmad, givmild, full av skratt.
Hon som älskar livet, dansar som om ingen ser henne, spenderar pengar på dricka till sina vänner.
Sen går den tjejen hem.
Och kvar står en vinglig, oattraktiv, illaluktande, snål, tjatig, gapig tjej.
En tjej som inte kommer någonstans i livet, ramlar på dansgolvet när alla ser, övertrasserar sitt kontot på några sketna öl.
En tjej som går balansgång mellan skratt och gråt,
djupa samtal och tjatiga upprepningar,
glatt humör och pittbullraseri.
Allt som oftast tippar balansbrädan över till den negativa sidan.
Och jag tror att det beror på att då,
i fyllans opunkterliga bubbla,
kan hon få ur sig allt skit hon bär på,
slänga den på vem som helst utan att det känns i hennes samvete.
Under natten begraver hon allt ändå i minnesluckorna,
på ett fält lika stort som en kyrkogård.
Där ligger de sen och spökar i hennes undermedvetna,
oförmögen att veta om det är sanning eller dröm,
sant eller falskt,
film eller verklighet.

Tjejen som jag trodde att jag ville vara,
den coola och snygga ni vet,
har inte visat sig på 1 år, 7 månader och 5 dagar.
Tjejen som jag tvingade mig själv att bli,
den vingliga och oattraktiva ni vet,
har inte heller visat sig på 1 år, 7 månader och 5 dagar.
Däremot har en annan liten tjej kommit fram.
Exakt för 1 år, 7 månader och 5 dagar sedan skrek hon det högsta hon kunde,
så att världen vändes från upp och ner till rätt igen.
Den tjejen var alldeles liten och ny,
ingen kände henne,
inte ens hon själv.
Hon trevade sig fram först,
kunde inte stå, än mindre gå,
utan att någon höll i henne.
Hon var blind, och varken kunde eller vågade se på världen,
förutom genom någon annans ögon.
Bit för bit,
växte hon.
Formade tankar och värderingar,
började gå själv, kisade med ögonen.
Tillslut fattade hon egna beslut,
gick sin egen väg,
såg sin egen lycka.
Hon klarar sig själv nu,
hon vet inte hur livet kommer bli,
men hon vet att hon mår som bäst nu,
och är stolt över vem hon är
och vad hon tagit sig igenom och jobbar fortfarande med sig själv.