Romatiiiiik, ge mig romantik

Jag är en sucker för kärleksfilmer..
Älskar när de får varandra på slutet,
vandrar iväg hand i hand i solnedgången
och bara är så överjävligt lyckliga.
Jag vill ju oxå ha de så.
Jag fantiserar om det,
har nog gjort det så länge jag kan minnas,
och jag ser tecken överallt.
Hans hår är klippt JUST så,
han sa just DET ordet,
han hade på sig PRECIS en sån tröja.

Eller... han som har det efternamnet som är det enda i världen
jag kan tänka mig att byta till.
Mormor hette det,
och när jag gick i åttan-nian ville jag byta bort Sandberg mot just det.
(Detta är det jag snöat in på nu..för ett jävla efternamn..
Fast han är ju söt oxå)

Är han THE ONE på grund av det?
Missar jag chansen till true love,
om jag inte tar chansen?
Chansen? Vilken chans?
Jag blir så trött av att jag jagar romantik
i varenda människa av motsatt kön som jag möter.
Varför kan jag inte bara se karlarna som vänner,
jag gillar ju att umgås med killar..så lätta att vara med.

Vill so badly att någon ska sweep me of me feet,
få benet att "lätta" när han kysser mig,
när vi ser varann genom folkhavet på torget ska allt gå i slowmotion.
Han ska gilla kent,
vara konstnärlig och kreativ,
empatisk och innehålla massor av humor,
kunna stava, vara så romantisk att man nästan spyr,
klä sig snyggt, men ändå vara grunge ända ut i fingerspetsarna,
vara vild och galen, men kunna tänka klart på samma gång.
Jag begär det omöjliga,
och jag kan ge mig fan på att om jag skulle
hitta min dröm-man,
så är han förmodligen redan upptagen,
sliskigt lyckligt gift eller nåt liknande.
Eller så inser jag,
när jag fått just den mannen jag VILL ha..
att jag INTE vill ha honom.
Det blir som en fantasi.
Fantasier är som bäst när de är just vad de är, fantasier.
I verkligheten blir de bara pinsamma
och den fantasin man haft och älskat så länge är för evigt död.