Hittade en skiva som jag bränt 2005.
Den innehåller bilder och dikter som tog mig way back, way to -05.
Känns som 10 år sedan..jag har förändrats mycket sedan dess.
Har gått igenom mycket..lärt mig mycket.
Om mig själv och om andra.
Framför allt om mig själv.
Den här handlar om J,
pojkvännen som kallade mig konstnärsfitta
och hade andra bakom min rygg.
Mina närmaste vänner visste om hans otrohet,
vilket de berättade..efter det tagit slut.
Behöver jag säga att de inte är mina närmaste vänner längre?
Han kan vara underbar..
underbart fin, underbart skön, underbart dum.
Ibland finns det inget vackrare än hans hår,
jag blir förälskad.
Ibland finns det inget fulare än hans närvaro,
jag blir förfärad.
Jag håller känslor för mig själv,
många gånger vet inte ens jag hur jag egentligen känner.
Jag fick en känsla i natt, han låg bredvid,
tätt intill, aldrig känts mer rätt, och han var inte ens där.
Korta stunder ger mig mer än hundra timmar tillsammans,
när vi är vi, nakna utanpå, nakna inuti,
öppna och allt är ute,
då betyder det allt för mig.
Precis då är han allt för mig.
*Bra men inte okej*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar