Lyckosuck

Umgicks med Linda,
käkade köttfärs i brödoch såg Så som i Himmelen,
hon grät oceaner,
jag fällde EN tår.
Jag visste hur den slutade,
så jag sparade på tårarna....
Men...jag hade visst glömt hur den slutade.
"Va e de DÄR?!
Hon ska ju sitta och vagga honom i sin famn,
och DÅ dör han!"
Jag hade precis som för mig hon skriker ut sin förtivlan så det skär i hjärtat på en.
Men nej..
han dör själv.
Och jag gick miste om en ypperlig chans för att få lipa ögonen ur mig.
Inte för att det behövs,
men tycker det är skönt att gråta,
när jag egentligen inte är ledsen.

När jag nästan var hemma,
drog jag en stor,
djup,
skälvande suck.
Och blev förvånad.
Jag suckar alltid när jag är lycklig.
Jag mindes nu hur länge sen det var jag suckade så där.
Gjorde det ofta i början av förhållandet med psykot med gitarr,
men han förstörde mina lyckosuckar,
mina suckar av kärlek,
och de byttes ut mot såna suckar som man drar när allt är jobbigt och
..hopplöst.
Lyckosuckarna är tillbaka.
Jag är lycklig.

Jag

är

lycklig.

Fast jag inte vet hur han känner,
fast jag inte blev utbjuden på middag,
fast jag blir bokstavligt talat galen av att inte få närhet..
Men allt är okej.
Jag behöver ingen annan som gör min lycka.
Den gör jag själv.