Dina äckliga fingrar gör bäst i att inte skicka fler sms,
ta inte i henne,
tänk inte på henne.
Försvinn bara åter till den mörka håla som du krupit fram ifrån.
Ondskan, just ett passande namn.
Jag fattar ännu inte att det har hänt,
hur känner då inte hon?
Jag är 26 och vuxen.
Hon är ett barn som håller på att växa upp.
Hon har hela livet och världen för sina fötter.
Hon är stark som en oxe, kan för det mesta klara allt.
Flera veckor av ensamt eko, utan vuxnas tankar och logik.
Endast vänner att luta sig mot.
Hon förändrades, jag trodde det var tonåren.
Och det var det på ett sätt,
på ett smutsigt och alldeles för tidigt sätt.
"Ett berg har lyfts från mina axlar", sa hon.
Fattade nog inte själv vad hon gick och bar på och hur allvarligt det var.
Det kändes som en kniv i mitt hjärta,
10 000 volt i min hjärna
och trippelkickar i magen.
Trodde först att det var ett skämt, då lilltjejen skrattade.
Men det var hennes sätt att hantera situationen.
Bläddrade i skolkatalogen och pratade strunt.
Hon förstår inte riktigt,
bara att det är fel och hemskt.
Inte hela innebörden och det är jag på ett sätt glad för.
Hon behöver inte växa upp så fort, som sin syster.
Ondskan måste få vård, han kommer kanske bli en ny Anders Eklund om ingen sätter stopp.
Men första steget mot upprättelse tas i morgon.
Sen, din jävel, blir det inte lätt att heta Ondskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar