Kommer det ändras?

Det. Är. Jobbigt. Att. Vara. Med. Riktigt. Fulla. Människor. Så, nu var det sagt.
Tycker inte mindre om personen som är full, utan bara själva fyllan i sig.
På väg hem raglade en tjej emot mig. Vi var ensamna på gatan,
förutom mannen som strök sig mot husväggarna.
Hade jag inte flyttat mig i sista sekunden hade hon gått rakt på mig.
Hon såg mig inte ens.
Det kunde varit jag, tänkte jag när jag knappade in portkoden.
Jag var (läs är) sån, ensam, vinglig, utan kontroll
och utan att kunna försvara mig mot män som stryker mot husväggar kalla höstnätter,
isande vintermörker,
ljumma vårkanter
och heta sommarmorgnar.
Jag hade kunnat göra nåt, ringt en taxi till henne, men vågade inte.
När jag legat och läst ett tag blev det efterfest.
4 pers damp in, gjorde inte mig något.
Tackade bara mig själv att jag inte lagt mig naken..
De drog efter en halvtimme eller så.
Men att vara spikjävlanykter med tokjävlatankad pojkvän är jobbigt.
Men det hade varit lika jobbigt om det varit en polare, kusin eller främling.
Kommer det nånsin att kännas okej att vara nykter och känna ansvar och vara omhändertagande?
Är det så att jag vill vara den fulla utan ansvar
och bara kunna do what i feel like och somna efter osammanhängande meningar?
Saknar jag det? Är det därför det känns jävligt?
Är det bra för mig att utsatta mig för sånt?
Skulle jag ha gömt mig hemma ist?
Nåt kommer jag väl att lära mig av fulla, jobbiga människor.
Nån dag.
Jag låter bitter och det är inte meningen.
Det är bara känslan och ljudet av planer,
som har byggts upp i nykterhet,
som kanske krossas i ett bakfullt morgonljus genom vita rullgardiner.
Som så många gånger förr..
*inte en gång till, inte igen*