can't take the barking

"Men åååh..inte så!"
Jag hade gjort fel.
Och jag var tillbaka på Allégatan 86 och väntade på ett världskrig.
Men det kom inget världskrig.
Jag var på Adelsgatan 25 i ett normalt förhållande.
Någon sa: "Strävar du efter att bli ungkarl igen?"
Han kramade om mig och sa 'förlåt, men du får ju lyssna'.
Tårarna brände som eld och klumpen i halsen höll på att kväva mig.
Han bad om ursäkt flera gånger,
men klumpen i halsen och försöken att dölja den i rösten och tårarna i ögonen
gjorde honom avlägsen.
Det satt kvar länge,
när han höll fast mig med starka armar,
när vi rökte,
när han återgick till spelet
och jag till DVD:n.
Jag borde vara glad att världskriget är över,
och inte reagera så här,
utan vara glad,
men som man brukar säga till barn när de gråter:
"Du blev nog mest bara rädd."